Frustrerad.
Alltså, när man har bott på annan ort i 3år, vilket jag faktiskt tycker känns som en ganska lång tid med tanke på att man spendrat lika lång tid med att ta sig igenom gymnasiet. Så känner jag att det borde ha hänt någonting medans man varit borta.
Jag menar överhuvudaget, inte att nån har bytt jobb från mcdonalds till burger king eller från hem tjänsten till äldreboende. Att ett par har gjort slut alternativt varit otrogna mot varandra för att sedan falla tillbaka i varandras trygga armar.
Utan jag känner att något borde verkligen ha skett. Eller?
Städer och mindre orter verkar ha en nedrans tidsmaskin eller åtminstone en tidssugpropp av något slag som bara håller tillbaka och suger in all form av utveckling och spottar ut det. bort, bort, bort från våran stad. kom inte hit du luktar skit!
Karlstad är och förblir dåtid.
Men men, det är kanske det som ät tjusningen med det? Jag vet inte, men något som jag vet är att det inte passar mig, det passar inte mig alls.
Vad är det meningen att man ska göra i den situationen, människorna man älskar bor och lever, dessutom älskar att bo och leva här mendans du själv hör den unga flickan i ditt huvud skrika rakt ut.
Det håller helt klart inte, det förstår även jag, jag önskar att jag kunde vara den personen, att jag kunde nöja mig med det lilla, men jag kan inte.
Jag skulle vara den där kvinnan som vaknar en morgon 30år senare bredvid en man som jag egentligen inte var så himla kär i [men han var ju så himla snäll] för att gå och laga mat till våra två små barn, som enbart stod ivägen för min karriär [men det var ju dags att skaffa nu] för att senare gå iväg till mitt medelmåttiga jobb, som jag egentligen hatar [men det var ju ändå ganska bra betalt]. För att sedan flippa ur totalt och spränga hela jorden med alla atomvapen jag har i bakfickan.
NEJ tack!
Man ska göra det man älskar, man ska göra det nu, man ska defenitivt inte ha dåligt samvete och man ska nå sina mål, förr eller senare. Annars finns det en risk för att man blir den där ensamma bittra kärringen som inte ens barnen vågar lämna påskbrev hos [i rädsla för att hon förgiftat godiset med råttgift].
Nu tänker jag krypa ner i min säng (som förövrigt ligger på min pappas vardagsrumsgolv) alternativt min lillebrors säng för att se en film. På en torsdag!
Det kallar jag livskvalité.
pussochkram cykelram
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
