saftflaska

Svininfluensan var kanske något av dom sakerna som jag faktiskt räknat med att få, jag förväntade mig till och med att jag skulle ha fått det tidigare. Man kanske ska vara glad att man klarade sig så länge som man gjorde?

Fina fisken, hade jag inte varit riktigt äcklad över hur mitt ansikte ser ut hade jag lagt upp en bild för att visa hur läskig jag ser ut när jag är sjuk.

Så fort jag får en bekräftelse på att jag är sjuk sker liksom en kemisk reaktion i min kropp som rör sig likt ljusets hastighet, jag blir genast kutryggad, smutsig och det bildas mörka påsar under mina ögon. huden liksom skriker på hjälp och mitt hår ska vi inte ens prata om. Det ser faktiskt ut som att hela jag ruttnar bort. Helt otroligt!

Men det är kanske inte det värsta som kan hända, jag får ju trots allt se varenda film jag äger ÄNNU en gång till och jag får en ursäkt att äta mkt och onyttigt (nån sa ju trots allt att man får äta vad man vill när man är sjuk.)

Så jag kan med andra ord luta mig tillbaka, svina ner mitt rum, grisa med maten och snarka alternativt grymta hela nätterna och rulla runt i lera. Grissjukan här kommer jag.

Jag menar överhuvudaget, inte att nån har bytt jobb från mcdonalds till burger king eller från hem tjänsten till äldreboende. Att ett par har gjort slut alternativt varit otrogna mot varandra för att sedan falla tillbaka i varandras trygga armar.

Utan jag känner att något borde verkligen ha skett. Eller?

Städer och mindre orter verkar ha en nedrans tidsmaskin eller åtminstone en tidssugpropp av något slag som bara håller tillbaka och suger in all form av utveckling och spottar ut det. bort, bort, bort från våran stad. kom inte hit du luktar skit!

Karlstad är och förblir dåtid.

Men men, det är kanske det som ät tjusningen med det? Jag vet inte, men något som jag vet är att det inte passar mig, det passar inte mig alls.

Vad är det meningen att man ska göra i den situationen, människorna man älskar bor och lever, dessutom älskar att bo och leva här mendans du själv hör den unga flickan i ditt huvud skrika rakt ut.

Det håller helt klart inte, det förstår även jag, jag önskar att jag kunde vara den personen, att jag kunde nöja mig med det lilla, men jag kan inte.

Jag skulle vara den där kvinnan som vaknar en morgon 30år senare bredvid en man som jag egentligen inte var så himla kär i [men han var ju så himla snäll] för att gå och laga mat till våra två små barn, som enbart stod ivägen för min karriär [men det var ju dags att skaffa nu] för att senare gå iväg till mitt medelmåttiga jobb, som jag egentligen hatar [men det var ju ändå ganska bra betalt]. För att sedan flippa ur totalt och spränga hela jorden med alla atomvapen jag har i bakfickan.

Man ska göra det man älskar, man ska göra det nu, man ska defenitivt inte ha dåligt samvete och man ska nå sina mål, förr eller senare. Annars finns det en risk för att man blir den där ensamma bittra kärringen som inte ens barnen vågar lämna påskbrev hos [i rädsla för att hon förgiftat godiset med råttgift].

Nu tänker jag krypa ner i min säng (som förövrigt ligger på min pappas vardagsrumsgolv) alternativt min lillebrors säng för att se en film. På en torsdag!

Det kallar jag livskvalité.

pussochkram cykelram

Man måste kunna säga att hon är min farmor. Min riktiga farmor, Siv dog en månad innan jag föddes och gullan kom in i mitt liv redan när jag var ungefär 6månader så hon har ju alltid varit där.

Att hon nu ligger på sjukhus och tynar bort är en mardröm. att jag dessutom inte kan gå dit och säga farväl känns fruktansvärt.

Hon vet att jag älskar henne. Men jag skulle ändå vilja säga det till henne, en sista gång.

Stackars farfar.

tack för en underbar myskväll med varm choklad på sör, korv med bröd i köket och patrik 1,5 sådär på en regning fredag.

Känns hur bra som hellst varje gång man kommer hem till dig, även om du somnar :P (det är väl sånt som händer när man är ute och ränner på nätterna i denna festdyrkande stad)

Ser fram emot att imorgon se dig utklädd till en kvist, knäppen hette han va? eller neee jag vet inte. men nått sånt iaf.

HELGHELGHELGHELGHELG!!!

tacka gudarna för helg.

Tio tusen tappra försök senare och jag sitter fortfarande här med det "första" blogg-inlägget.

Men vad gör det om hundra år?

Jag får väl börja om hur många gånger jag vill!

Om jag ska försöka mig på det här med bloggandet påriktigt så bör jag förmodligen lära mig att styla om den här sidan, det är trots allt inte jag som påstår att jag gillar tjocka korvar och att jag för all framtid förblir 21år.

Nedrans skrämmeli. Jag sa att jag ville ha något neutralt. Visserligen var nog det här så neutralt det kunde bli för ett år sedan när världen var uppochner och man bodde kollektivt. Men men hur svårt kan det va?

Längtar i alla fall hem tror jag. Eller inte hem som i att flytta hem, snarare mer åt "stanna i karlstad mer än 36h" hållet.

Tror jag ska ta mitt pick och pack och dra över gränsen med båtar och trucks för att spendera lite extra tid i gott sällskap.

Vet ju att karlstad aldrig kommer bli mitt hem igen på riktigt. ser inte riktigt nån framtid i en stad där klockan står still, men man kan alltid åka dit för en liten stund. det räcker gott och väl.

Tydligen bär kosan annars av mot sveriges kära huvudstad, flyttlasset går mot stockholm.

Skall hålla ut i äckliga oslo i några månader till (fy farao vad det känns långt nu,)

Februari blir det alltså, då ska staden intas och övertas.

Allt man behöver är lite pengar, så leva snålt och spara mycket är regeln som gäller just nu.

Tack jesus för de norska lönerna!

För all del! man kan inte glömma att påpeka det underbara vädret som har nått smutsstaden. SNÖ tacka gudarna för det. Jag älskar norden :)

Tack och hej leverpastej