Krokko life
Jag kommer ihåg när jag flyttade in till Oslo från den lilla förort jag bodde i förut, jag tyckte att det var helt sinnes sjukt kul att bo kollektivt, jag brydde mig inte ett dyft om att jag betalade 4500 för ett minimalt sovrum i en lägenhet jag delade med 18 andra.
Anledningen var väl kanske att jag hade lämnat förorten och alla jag kände bakom mig och valt att flytta in till staden själv,
Som ny i stan kanske det var ett bra val att bo som jag gjorde, man träffade en massa människor (utanför jobbet) med helt olika intressen & personligheter.
Jag tyckte i alla fall att det var väldigt intressant.
Men när tiden börjat gå och man hade bott på det här viset i ex antal månader insåg man hur mycket det tär på en själv att bo så här, det krävs att man har ett sjukt stort tålamod, att man orkar hålla humöret uppe, man måste ständigt bjuda till och kan aldrig riktigt slappna av.
Dessutom står du alltid beredd på att bli förnedrad, vräkt, hemskickad av det monster till djävul som äger stället.
Vi snackar alltså om svenska föreningen.
Jag tycker absolut inte att det är nått fel på att komma hit och bo här precis i början av ens vistelse i Oslo, liksom innan du har hittat ett bättre ställe att bo på, men när man som jag på nått vis fastnar här och bara låter tiden gå så börjar man undra vart problemet ligger.
Jag känner den där isande känslan av att när som hellst kommer jag bara explodera.
Den känns precis som en ilning längs ryggraden att snart står jag inte ut mer, speciellt nu när jag har hittat en lägenhet som är helt underbar..
Jag ska ta mitt pick och pack & flytta här ifrån, om jag så måste flytta hem till Karlstad..
Anledningen var väl kanske att jag hade lämnat förorten och alla jag kände bakom mig och valt att flytta in till staden själv,
Som ny i stan kanske det var ett bra val att bo som jag gjorde, man träffade en massa människor (utanför jobbet) med helt olika intressen & personligheter.
Jag tyckte i alla fall att det var väldigt intressant.
Men när tiden börjat gå och man hade bott på det här viset i ex antal månader insåg man hur mycket det tär på en själv att bo så här, det krävs att man har ett sjukt stort tålamod, att man orkar hålla humöret uppe, man måste ständigt bjuda till och kan aldrig riktigt slappna av.
Dessutom står du alltid beredd på att bli förnedrad, vräkt, hemskickad av det monster till djävul som äger stället.
Vi snackar alltså om svenska föreningen.
Jag tycker absolut inte att det är nått fel på att komma hit och bo här precis i början av ens vistelse i Oslo, liksom innan du har hittat ett bättre ställe att bo på, men när man som jag på nått vis fastnar här och bara låter tiden gå så börjar man undra vart problemet ligger.
Jag känner den där isande känslan av att när som hellst kommer jag bara explodera.
Den känns precis som en ilning längs ryggraden att snart står jag inte ut mer, speciellt nu när jag har hittat en lägenhet som är helt underbar..
Jag ska ta mitt pick och pack & flytta här ifrån, om jag så måste flytta hem till Karlstad..
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
