ett år nio månader och tjugonio dagar
Det börjar närma sig min två års dag i Norge, jag har sett människor komma och gå, människor som springer förbi i en rasande fart och människor som ger upp och ger sig av.
Men det man lär sig av att titta på andra människor är att alla har en väg, hur osäker den än må vara men alla har en plan, ett mål, en idé av hur deras framtid kommer att se ut, hur den ska forma sig.
Alla har naturligtvis inte planlagt hela sitt liv, men bara tanken på att folk runt om kring en vet mer om sig själva än vad man själv gör kan göra en osäker människa ännu mera osäker..
Idag när jag tittade på ett avsnitt av one tree hill hade Brooke ett samtal med sin psykolog där de pratade om vad som definerar lycka och välfärd, vad saker och ting var värda.
Psykologen påpekade att när Brooke pratade om att " ha lyckats" så pratade hon om hennes vänner som var i en relation, hade startat familj osv.
När jag såg det insåg jag själv att det är förmodligen så jag ser på det också, jag känner att jag själv står stilla, inte riktigt vet om jag ska gå till höger, vänster eller rakt fram.
När jag då ser på mina vänner som stannat hemma o Karlstad ser jag att dom har skaffat sig en egen lägenhet och då pratar vi inte ett hyreskontrakt utan dom har köpt sin lägenhet, tillsammans med sin pojkvän då naturligtvis.
Folk flyttar ihop lite hit och dit, dom börjar plugga dom börjar planera för framtiden.
Själv kan jag inte ens planera inför nästa vecka.
Vad säger det om mig som person då?
Min pappa brukar säga att det är dags för mig att växa upp nu, att sluta leka och inse att jag är vuxen.
Att det inte är okej att springa runt och ränna hela nätterna, att bråka med vakterna på slottet är något som man kunde göra när man var 15 osv.
Men alltså när jag var 15 år fick jag knappt vara ute till 11, va tusan, när ska man få leva om inte nu?
Jag vet att det snart är dags att börja tänka lite mer på framtiden och vad jag vill göra med den,
Men kan jag inte bara få ha den här tiden, bara få känna mig fri, känna att jag inte måste tänka på hur alla andra ser på mig och få leva ut alla barnsliga fantasier jag fortfarande har.
Jag har under hela min uppväxt känt mig så förbannat begränsad,
När är det okej att sluta lyssna på vad ens föräldrar säger och bestämma helt själv?
Mitt svar är idag.
