ett år nio månader och tjugonio dagar
Det börjar närma sig min två års dag i Norge, jag har sett människor komma och gå, människor som springer förbi i en rasande fart och människor som ger upp och ger sig av.
Men det man lär sig av att titta på andra människor är att alla har en väg, hur osäker den än må vara men alla har en plan, ett mål, en idé av hur deras framtid kommer att se ut, hur den ska forma sig.
Alla har naturligtvis inte planlagt hela sitt liv, men bara tanken på att folk runt om kring en vet mer om sig själva än vad man själv gör kan göra en osäker människa ännu mera osäker..
Idag när jag tittade på ett avsnitt av one tree hill hade Brooke ett samtal med sin psykolog där de pratade om vad som definerar lycka och välfärd, vad saker och ting var värda.
Psykologen påpekade att när Brooke pratade om att " ha lyckats" så pratade hon om hennes vänner som var i en relation, hade startat familj osv.
När jag såg det insåg jag själv att det är förmodligen så jag ser på det också, jag känner att jag själv står stilla, inte riktigt vet om jag ska gå till höger, vänster eller rakt fram.
När jag då ser på mina vänner som stannat hemma o Karlstad ser jag att dom har skaffat sig en egen lägenhet och då pratar vi inte ett hyreskontrakt utan dom har köpt sin lägenhet, tillsammans med sin pojkvän då naturligtvis.
Folk flyttar ihop lite hit och dit, dom börjar plugga dom börjar planera för framtiden.
Själv kan jag inte ens planera inför nästa vecka.
Vad säger det om mig som person då?
Min pappa brukar säga att det är dags för mig att växa upp nu, att sluta leka och inse att jag är vuxen.
Att det inte är okej att springa runt och ränna hela nätterna, att bråka med vakterna på slottet är något som man kunde göra när man var 15 osv.
Men alltså när jag var 15 år fick jag knappt vara ute till 11, va tusan, när ska man få leva om inte nu?
Jag vet att det snart är dags att börja tänka lite mer på framtiden och vad jag vill göra med den,
Men kan jag inte bara få ha den här tiden, bara få känna mig fri, känna att jag inte måste tänka på hur alla andra ser på mig och få leva ut alla barnsliga fantasier jag fortfarande har.
Jag har under hela min uppväxt känt mig så förbannat begränsad,
När är det okej att sluta lyssna på vad ens föräldrar säger och bestämma helt själv?
Mitt svar är idag.
Sjukstuga
Inflytten är gjord och allt är klart, det enda som fattas är att nått ska gå snett och det gjorde det ju,
Både fröken Bratt och fröken Rosén är sängliggandes i svår hosta, snuva å halsont.
Men om man ser det från den ljusa sidan så får vi ju trots allt vara sjuk tillsammans och en hel dags film tittande väntar :)
Krokko life
Anledningen var väl kanske att jag hade lämnat förorten och alla jag kände bakom mig och valt att flytta in till staden själv,
Som ny i stan kanske det var ett bra val att bo som jag gjorde, man träffade en massa människor (utanför jobbet) med helt olika intressen & personligheter.
Jag tyckte i alla fall att det var väldigt intressant.
Men när tiden börjat gå och man hade bott på det här viset i ex antal månader insåg man hur mycket det tär på en själv att bo så här, det krävs att man har ett sjukt stort tålamod, att man orkar hålla humöret uppe, man måste ständigt bjuda till och kan aldrig riktigt slappna av.
Dessutom står du alltid beredd på att bli förnedrad, vräkt, hemskickad av det monster till djävul som äger stället.
Vi snackar alltså om svenska föreningen.
Jag tycker absolut inte att det är nått fel på att komma hit och bo här precis i början av ens vistelse i Oslo, liksom innan du har hittat ett bättre ställe att bo på, men när man som jag på nått vis fastnar här och bara låter tiden gå så börjar man undra vart problemet ligger.
Jag känner den där isande känslan av att när som hellst kommer jag bara explodera.
Den känns precis som en ilning längs ryggraden att snart står jag inte ut mer, speciellt nu när jag har hittat en lägenhet som är helt underbar..
Jag ska ta mitt pick och pack & flytta här ifrån, om jag så måste flytta hem till Karlstad..
På resande fot..
Hon frågade mig vad jag tyckte om korven bratwurst å inte ont anande svarade jag jag att "neeru det är inget för mig"
Men nu sitter det alltså där tryckt å klart utan att fröken bratt har en aning om hur hon ska få bort det! ;P
Men nu sitter jag alltså på en swebuss på väg mot äventyr i karlstad.
Jag måste påstå att det här med internet på bussen var en fin idé från början men alltså hur är det meningen att man ska sitta för att inte få kramp i axeln när man ska skriva..?
Jag sitter alltså nu på det mest bekväma sättet jag kunde komma på, med datorn på mina kära lovis å med ryggen mot fönstret för att komma åt tangenterna å¨samtidigt kunna urskilja någon form av aktivitet på skärmen, Men ack så ont det gör!
Orkar inte mer.
tack å hej leverpastej
Så kom den dagen då Sandra skaffade sig en helt egen blogg..
Okej nu var det dags, nu när alla mina kombos har blivit trötta på mitt tjat, att starta en blogg där jag kan gnälla å tjata hur mkt jag vill.
Dom förklarar fint för mig att en blogg är en form av dagbok, man ska alltså på nått vis beskriva sig själv och vad man gör på dagarna, och om om är en riktig spexare så kan man slänga in lite tankar och funderingar i smeten.
Men för mig är det ganska snabbt avklarat.
Jag heter Sandra, är 21år och jag jobbar på ett medicin lager..
Hur jag nu ska få ihop det här till en milslång saga varenda dag är än så länge ett mysterium, men vem har sagt att jag måste skriva om min egen verklighet?
Är inte poängen med internet å alla dessa sekretesser att man ska kunna vara anonym?
Eller njaa inte längre iofs, FRA kanske kommer och flåsar en i nacken...
Förövrigt såg jag på svenska nyheter idag, bästa inslaget på länge måste varit Magnus Betnérs komentar vid
FRA-demonstrationen: " Jag är glad att se att det är en sådan bredd på demonstranterna idag, mest vänsterpartister såklart, men alla andra är väl på jobbet.."
